.

Egentligen har jag inte tid att sitta här nu. Det är en del att stå i.
Allt verkar bara komma så olägligt.
En ring fattigare, en sambo fattigare, en lägenhet fattigare. En pojkvän fattigare.
På nåt sätt bara uppbrutet liv.
Ett boende hemma hos mamma rikare.
Vad mer? Det är lite svårt att se för alla kartonger.

Börja om.
Som när man glömt att spara något man skrivit på datorn, man kan skrika och gorma och bli förbannad, man kan grina och snora, men det är ändå bara att börja om från början. Klart man kommer ihåg vd man skrev fast det bleknar eftersom.
Hur var det man gjorde nu igen? Utan att få slå nummret fingrarna slår av sig själv när jag sätter dom på telefonen?
Jag har glömt för det var så länge sen.
Jag har glömt hur det är att inte ha Henke att ringa till, om allt och inget.
 
För varje sak jag plockar ner yr minnena som damm, lägger sig på allt som en klibbig hinna.
Och visst blir det svårt när det är på riktigt.