.

Varför kan allt inte vara okomplicerat och hur självklart som helst? Nej. Det ska vara krusiduller, fula jävla rondeller som är omöjliga att komma ur. Det måste vara så i mitt liv, annars blir det ju nästan helt perfekt. Det ska vara jävligt. Kanske är det så..

Igår packade jag väskor, rafsade ihop det mesta i klädväg. Fyra, fem väskor. Hundarnas. Mattunna,ben,merapälspåjavafastdetintehjälper-medel, villes magpulver.Träningsväska. Allt. Nästan. Min långa kudde som är så skön att ha bakom ryggen. Lakan.handduk.
Jag for till mamma och ockuperade stället. Fick en garderob för en stund. Min fina lilla mamma som alltid är bäst, som aldrig kan prata på ett normalt sätt och säga vad hon tycker hon håller bara med " mmm.. jaa..jooo" så säger hon. Är hon obrydd eller bara.. sådär? Jag har sagt åt henne någon gång, att det är ju lika bra att prata med en vägg. Den ger ungefär lika många svar som henne. Jag kände på en gång att här kan jag inte bo. Det går inte. Jag kan inte bo här. Nej, det är inte mitt hem, inte mina grejer. Jag har ingen säng,jag har en soffa. En bäddsoffa som är så hård. Jag har inget rum, inget nattygsbord med doftljus på. Inga tavlor. Bara min långa kudde och en hög med väskor och kläder. Jag måste ordna upp dehär. Jag är bäst på att hitta ut ur rondeller. Linnea säger ju att jag är bra på att köra bil, att hon vill bli lika duktig som mig.