.

Självklart bahöver det jag skrev om pappaledighet inte ha nåt med kärlek att göra, min pappa var inte heller pappaledig eftersom han tjänade mer än min mamma. Och skulle vi ta ett exempel från mitt eget liv så skulle det knappast vara Henke som tog ut mest föräldraledighet om vi fick barn. (Kanske för att jag inte ens har nåt fast jobb) 
 Om man nu träffar nån man vill skaffa barn med så är det ju inte såhär man måste tänka, att man inte accepterar nåt annat än att dela 50/50 på föräldraledighet. Det är ju något man känner då.
Det mitt inlägg handlade om var, att jag läst en bok, som gjorde mig förskräckligt upprörd. Kanske att jag blev lite medryckt i stunden och vara lite väl ironisk, men jag står helt klart för det jag sagt och för vad jag tycker. Tills jag upplever nåt som kan omvända mig. (?) 
Det handlar inte om att jag dissar någon annans val, snarare att jag tycker det är hemskt att det är så många som accepterar att det är så. Och att synen på det hela är snedvriden. Att det liksom inte är något konstigt att pappor inte tar ut speciellt mycket ledighet. Men att kvinnan alltid "måste" göra det, eller förväntas göra det.
Och nu kanske det är så att kvinnan vill vara hemma hela tiden ut med sitt barn, då får hon väl vara det, men jag tycker att är man två, bör man dela. Inte minst för att man båda ska få insikt i hur det egentligen är att ha barn. 
Och för att det inte alltid ska vara mamman som "har all koll" eller vet var allt ligger, eller hur allt ska göras. Som det skämt åsido, nästan alltid är.
 
Jag hatar inte män, jag vet inte ens om man kan säga att det är deras fel att samhället ser ut som det gör, och jag skyller inte på alla män eller ser snett på dom för att statistiken ser ut som den gör, det är inte deras fel att dom blev födda till män liksom.  Men det går ju inte att komma ifrån att just eftersom dom är män så är dom en del i förtrycket och väljer att antingen jobba emot det eller med det.  Och just här är det allt för många som bara (även fast dom kanske tycker annorlunda) finner sig i det och inte bryr sig fast det skulle bli så mycket lättare om dom hjälpte till.

Men det jag egentligen ville säga med mitt inlägg har inget med kärlek att göra, snarare att det bara är ett stort jävla fel i samhället över lag och att pappaledigheten bara är en del i det.
Och när jag tänker barn och "vill jag skaffa barn?" så kommer jag osökt att tänka på dessa siffror och hur sant det är, kanske inte för alla, men det gör mig bara ledsen.
Kanske kommer det en dag då jag "vaknar upp" och inser att det inte behöver vara 50/50 delning för att man ska ha det bra, eller att det faktikst går att få det så, men tills dess så är det så jag tycker.