.

Jag tror det finns någonting som kallas Bortlängtan. Micaela brukar prata Hemlängtan. Men jag längtar ofta bort, ofta bort dit var hon bor. Till Örebro, inte till Örebro. Utan jag längtar till Micaela. Just nu längtar till till Spanien, till Barcelona. Till Sofie.
Det är jobbigt med längtan. Man kan längta efter någonting ett helt liv utan att det någonsin blir precis som man tänkt sig. Som att längta efter den rätta, soul mate. Finna kärleken liksom. Det är inte alls lätt, jag är inte alls engagerad. Men varför har det börjat nypa mig i tån? I den lilla tån. Det är någonting där som säger att jag kanske borde spana in den där rumpan, kolla in den där snygga heta killen. Istället för att jag traskar runt i min egna värld, tampar på A-brunnar med flit, svarar aldrig på mail som " Du måste svara på 10 minuter annars är du olycklig resten av ditt liv"- mail. Om jag skulle lägga i hop alla mail som jag fått skulle jag vara olyckligt kär i hela mitt liv, och i mitt kommande och det där efter.
Det är en konstig längtan, en längtan som jag inte riktigt har. Helvete! Ge mig lite desperation tack! Kanske straffar gud mig ( om det finns någon gud) för att jag bara retas hela tiden.

Men Micaela längtar jag efter. Oh så jag längtar. Jag vet att vi har jättemycket att prata om. Jag vet precis hur vi kommer sitta där på bron, eller altan. Garva åt saker, disskutera någonting så nogrannt att man till slut skrattar för att man är så sjuk i huvudet.
Nä, jag längtar bara. Jag längtar så tills på Torsdag då jag får krama om dig lilla vännen. Då du får tömma din hjärna på skit.

Jag vet att vissa kan tycka att det  låter konstigt, skriva om vänskap och en så otrolig längtan. Men det är faktiskt så, sann vänskap. Det är det ingenting som slår.
Jag har några riktigt sanna vänner. Några som verkligen är där. Precis där.
Och det värmer så fint då. När jag tänker så.

Jobb imorgon! godnatt