.

Jaa det är mycket just nu måste jag säga.
Speciellt är det mycket som går runt i skallen. Mycket om allvarliga beslut i livet. Beslut som kan komma att betyda en hel jävla massa.
Det här med beslut kan jag säga att jag inte varit särskillt bra på tidigare.
Därför vet jag inte om jag riktigt ska lita på min känsla just nu. Förra gången gick det ju rakt åt helvete. Förresten vet jag inte ens vad min känsla säger mig. Det är skitsvårt.
När jag säger tidigare beslut tänker jag på media. Bajs prutt och kiss media.
Hata media.
En ren skitutbildning som inte gav mig nånting nyttigt i livet. Ungefär. 
(Jag menar nu själva UTBILDNINGEN)
Jag är faktikst livrädd för att behöva känna den otroliga ångest jag kände vissa dagar. Dessa dagar var oftast tisdagr och torsdagar. Vilket betyder TEXTDAGARNA.
 Och för att kunna undvika detta självplågeri igen skulle det ju underlätta om jag visste lite mer exakt vad det var som framkallade denna ångest.
Och det är här det blir lite svårt.
Exakt vad fick mig att känna mig redo att hoppa av skiten?
Jag vet inte riktigt. Men jag vet att det var dessa dagar SPECIELLT som fick mig att vilja hoppa från närmsta bro. Och att det var dessa dagar jag vanligtvis höll mig långt borta från skolan.
Och det vill vi ju inte ha nån upprepning av. BIG fucking no no.
Nää media var ett nederlag. En stor missbedöming i mitt liv.
Då kan vi ju gå tillbaka till den tid i livet när jag VALDE denna utbildning.
Vad fick mig att välja Medieprogrammet?
Jag skulle tippa på att det i stor utsträckning handlade om att flera jag kände valde media.
Tryggheten, även kallad.
Nu får ni inte tro att det bara handlade om att jag är en svag männsika som inte kan fatta egna beslut. Jag trodde faktikst att det skulle bli roligt också.
Och det var det, enda tills jag kom till andra, tredje året då jag upptäckte mitt FATALA misstag.
Jag upptäckte att jag faktikst hade velat gå vilken annan utbildning som helst hellre.
Men vem byter utbildning då? Inte soffan iallafall. Too late liksom.
Och nu sitter man här. Som ett fån.
Det finns en lätt och en svår utväg ur det här.
Den lätta tar mig ut på andra sidan om tre år. Klart och färdigt. Och mest troligt kommer jag ha en vän vid min sida hela vägen.
Börjar jag traska den inte lika lätta vägen kan vi säga hej och tack och ses om sex år. Och sen bara KANSKE komma fram. Plus att det känns ungefär lika tryggt som att blunda och köra bil. Vad kommer att hända?
Om man tittar på tidigare beslut som var fel kan man ju konstatera att det ser ut att luta åt det svåra hållet den här gången.
Men vadå, är det rätt bara för att det känns svårt? Eller betyder det att det är fel?

Hur kan det vara så svårt att veta vad man vill?
Ska man verkligen nöja sig?

Sometimes the hardest thing and the right thing are the same.
För att citera the fray.
Men hur vet man att ibland är just nu?