Höstdeppen
Jaa jag vet, nu skriver jag igen. Men ibland måste man.
Usch, jag känner mig superdeppig. Ungefär som att gråten bara är en bit bort.
Jag brukar inte känna såhär.
Men när jag stod och diskade tyckte jag det var så fasligt tomt här. Jag sakande Henke fast han bara varit borta ungefär en timme. Och tomt och ensamt är det fortfarnade, när man vet att det bara är jag i lägenheten. Tyst, ensamt, deppigt.
Sen är semestern slut, mina tre lediga veckor som jag sett fram emot och längtat efter flög förbi och imorn är det jobb igen. Jag vill inte. Jag trodde aldrig att jag skulle få min semester för det kändes så långt borta, nu är den redan förbi.
Och sommaren är slut, den är ju faktiskt det, de återstående fina dagarna är räknade, kanske var det här den sista? Det är fortfarande ljummet i kvällsluften, men det är hösten som kommer, mörkt, kallt.
När jag körde hem från mamma kändes det dött, folktomt, människor har redan börjat kura inne inför vintern, eller så är det bara för ett det är söndag?
Söndag är ju deppigt bara det.
Det känns som att alla åkt bort och lämnat kvar mig. Ni glömde berätta vart ni skulle.
Det här är så olikt mig, jag brukar inte alls tycka det är jobbigt att vara ensam, snarare tvärtom. Men nu inför flera jobbiga saker hade jag behövt nån. Inför jobb, skola, mörkret, hösten.
Jag tänkte det skulle kännas bättre om jag fick lite sällskap av mamma, så vi såg en film. Den var verklighetsbaserd, så vad tror ni hände?
Joo han dog.
Tack för den, liksom.
Så ska jag sova ensam också, det är på nätterna allt blir så mycket värre. När man är ensam med sina tankar.
Mamma fick min kattglädje att dämpas också. Jag börjar tvivla på mig själv.
"Har du verkligen tid med en katt?"
"Hur ska du hinna när du studerar?"
"Du kanske skulle vänta?"
"Har du råd?"
"Dom brukar ju ha såntdär hjärtfel"
"Måste man inte tjorva med försäkringar?"
"Dom klöser ju sönder möblerna"
-Henke har farit
-Semestern är slut, och gick för fort, vad hände?
-Jobbet börjar
-Sommaren är slut
Dessa insikter fick jag idag och det var inge kul. Det sög.
Wake me up when fucking september ends
Joo den lilla solbränna jag hade är redan borta, till på köpet.
Usch, jag känner mig superdeppig. Ungefär som att gråten bara är en bit bort.
Jag brukar inte känna såhär.
Men när jag stod och diskade tyckte jag det var så fasligt tomt här. Jag sakande Henke fast han bara varit borta ungefär en timme. Och tomt och ensamt är det fortfarnade, när man vet att det bara är jag i lägenheten. Tyst, ensamt, deppigt.
Sen är semestern slut, mina tre lediga veckor som jag sett fram emot och längtat efter flög förbi och imorn är det jobb igen. Jag vill inte. Jag trodde aldrig att jag skulle få min semester för det kändes så långt borta, nu är den redan förbi.
Och sommaren är slut, den är ju faktiskt det, de återstående fina dagarna är räknade, kanske var det här den sista? Det är fortfarande ljummet i kvällsluften, men det är hösten som kommer, mörkt, kallt.
När jag körde hem från mamma kändes det dött, folktomt, människor har redan börjat kura inne inför vintern, eller så är det bara för ett det är söndag?
Söndag är ju deppigt bara det.
Det känns som att alla åkt bort och lämnat kvar mig. Ni glömde berätta vart ni skulle.
Det här är så olikt mig, jag brukar inte alls tycka det är jobbigt att vara ensam, snarare tvärtom. Men nu inför flera jobbiga saker hade jag behövt nån. Inför jobb, skola, mörkret, hösten.
Jag tänkte det skulle kännas bättre om jag fick lite sällskap av mamma, så vi såg en film. Den var verklighetsbaserd, så vad tror ni hände?
Joo han dog.
Tack för den, liksom.
Så ska jag sova ensam också, det är på nätterna allt blir så mycket värre. När man är ensam med sina tankar.
Mamma fick min kattglädje att dämpas också. Jag börjar tvivla på mig själv.
"Har du verkligen tid med en katt?"
"Hur ska du hinna när du studerar?"
"Du kanske skulle vänta?"
"Har du råd?"
"Dom brukar ju ha såntdär hjärtfel"
"Måste man inte tjorva med försäkringar?"
"Dom klöser ju sönder möblerna"
-Henke har farit
-Semestern är slut, och gick för fort, vad hände?
-Jobbet börjar
-Sommaren är slut
Dessa insikter fick jag idag och det var inge kul. Det sög.
Wake me up when fucking september ends
Joo den lilla solbränna jag hade är redan borta, till på köpet.
Kommentarer
Postat av: Hanna
Ibland deppar man ihop, känner sig degig och livetärpiss mest hela tiden. Sen kommer man tillbaka i vanlig dagsform. Hanna finns där just någon kilometer bort. kom och drick te med mig, äta en polarbrödslimpa med ost och tomat. Du är aldrig ensam, så länge jag finns.
Postat av: Olga
Och så kan Hanna det där med försäkringar... Bara fyra månader till julafton!
Trackback