.

Jag ligger här på hotellet på Gärdet, jag har ett jättefint hotellrum! Jag har utsikt över hamnen här vart de stora båtarna går till Finnland bland annat, vad jag förstod. Jag har faktiskt fotat, kanske lägger upp när jag kommer hem! Utbildningen här har gått bra, första dagen och många frågetecken. Kanske många fler än när jag kom hit. Men det är två dagar kvar och jag hoppas att de flesta är klart i huvudet innan dess så jag kan börja jobba ganska på en gång när jag kommer hem. Hade varit riktigt bra!
Jag gillar faktiskt att ha ett jobb där man måste tänka lite grann, jobba lite grann, göra någonting. Åh, hoppas jag trivs bara med dehär!
Jag är faktiskt ganska trött och känner mig lite ensam, även om det är skönt att bo på hotell och vara lite för mig själv, så gillar jag ändå att ha folk omkring mig, mest hela tiden.

Idag så stannade jag på kontoret med Terese, följde henne hem till Kungsholmen, hämtade mina väskor som förövrigt är aptunga eftersom man behöver mycket grejer när man är ute på resande fot i en vecka. ( Lång mening, jag vet)
Så, jag släpade allting ner till tunnelbanan, bytte vid t-centralen, släpade väskorna till nästa tåg. Det var rusning. Jag hade min skinnjacka på och jag höll på att dö i värmeslag! När jag kom fram till gärdet där jag hoppade av och konkade upp allting så tänkte jag att det var nära till hotellet. Men gud vad fel jag hade, det kändes som att jag släpade mina väskor i flera timmar. Genom långa glasgångar, genom receptioner. Fyfabian! om jag någonsin blir rik ska jag lätt ha någon som bär min väska!

Imorgon börjar jag klockan halv nio. Jag är trött men ändå rastlös. Precis som jag alltid är. Varför kan jag aldrig bara känna mig helt avslappnad i hela kroppen? Jag måste ju ha något fel. Jag har så svårt för att bara släppa allting i huvudet och bara titta på ett tvprogram rakt upp och ned. Se det jag ser, ta in det och bara vara. När jag gör det kommer jag ofta ifatt mig själv och börjar tänka på något annat, någonting som stressar upp mig helt enkelt. Just nu är det ju bara försäkringar i mitt huvud, och om jag ska vara ärlig. Lite hemlängtan.. Eller det är nog fel ord, jag känner mig nog bara ensamen tror jag. Det kändes så uppenbart ikväll. Telefonen är verkligen tyst, jag har inget litet foto i plånboken. Men någonstans så älskar jag ändå dehär. frihet på något vis.